Den första tiden vi sågs var förtrollande. Han bjöd mig på allt; restauranger och nattklubbar, köpte kassar av mat som han lämnade i mitt kök med lappar av kärleksförklaringar. Det fick mig att känna mig utvald, som en prinsessa. Han hade också ett speciellt sätt att se på mig. Länge och intensivt. Det kändes både skrämmande och smickrande. Som om han såg något i mig som jag inte ens visste om själv. Ibland kändes det som att han kunde se rakt igenom mig. Som att han förstod mina svagheter och mina styrkor.
Det gav mig också en känsla av att vara ofullständig. Han verkade kunna och veta så mycket mer om hur man skulle vara som människa och jag var törstig som en kamel i öknen, en sökande och osäker människa med ett stort hål av sorg och osäkerhet i bröstet.
Han hade gått livets hårda skola, medan jag vuxit upp i en skyddad liten värld där allt var likriktat. Samma sorts människor, samma sorts värderingar. Förutsägbart och, enligt mig, tråkigt och trångsynt. Jag ville luta mig mot honom så att han skulle ge mig svaret och riktningen. Jag ville att han skulle lära mig att tänka och leva större, utan begränsningar och fördomar.
Hans kärleksfulla blick gav mig känslan att han ville det. Han ville se mig växa, bli mitt bästa jag. Jag kände det som att han var den enda som kunde göra mig hel och som kunde läka mina sår. Han var både mjuk och manlig på en och samma gång. Rörde sig som en panter, smidigt, smygande. Jag försökte ständig komma på saker att glädja honom med. Jag törstade efter att se hans belåtna ansiktsuttryck, när han blev stolt över mig. Han hade starka värderingar som var sprungna ur hans kultur och religion. När jag inte förstod, när jag sa eller gjorde saker som bröt mot hans idéer, visade han besvikelse. Hur kunde jag inte fatta de mest självklara saker?
Imponerad blev han aldrig av något jag sa eller gjorde. Det fanns alltid en känsla av att han förväntat sig mer, förväntat sig något annat. Jag försökte lista ut vad som skulle göra honom nöjd, och började tvivla alltmer på mig själv. Efter de första månaderna passerat började jag känna som att jag aldrig var tillräcklig bra, tillräckligt vacker, tillräckligt smart. Han antydde ständigt att det fanns andra kvinnor som ville ha en man som honom. Kvinnor som hade det jag inte hade. Kvinnor från hans land och även kvinnor som fanns någonstans därute.
Första gången han inte kom hem förrän nästa dag, var jag förtvivlad och rasande. Jag konfronterade honom, höjde rösten. Han blev blixtsnabbt ilsken, tog ett par ihoprullade strumpor som han kastade på mig samtidigt som han tittade på mig med en hotfull blick. Strumporna gjorde inte ont, men blicken gjorde det. En gång tidigare hade jag sett hans raseri då en man försökte dra med mig ut på dansgolvet. Den gången hade han krossat en flaska i mannens huvud och dragit med mig bort därifrån. När jag såg den blicken vågade jag inte fortsätta säga något.
Outsagt var att jag fick ta honom som han var, eller så skulle han överge mig. Av någon anledning skrämde det mig något oerhört. Jag visste inte längre vem jag var utan honom. Jag längtade tillbaka till den där tiden då han sett på mig med sådan kärlek och förståelse, när det kändes som att han var den enda som kände mig på riktigt. Tre månader in i vårt förhållande utvisades han. Hans visum hade gått ut, vilket uppdagades i en rutinmässig trafikkontroll. Samtidigt som han just lämnat landet, insåg jag att jag var gravid. Jag åkte till hans land och gifte mig med honom för att han skulle kunna stanna permanent i Sverige. Det var viktigt för mig att mitt barn skulle ha en pappa. Han kom tillbaka till Sverige när jag var i femte månaden. Till min stora besvikelse visade han ingen glädje över att vi skulle ha barn. Han var sluten och tyst, avvisande. Det gjorde mig förkrossad eftersom allt jag väntat på var att han skulle komma tillbaka och bygga en familj tillsammans med mig.
Två månader innan förlossningen häktades han med fulla restriktioner. Allt vi kunde göra var att skriva brev. I breven visade han åter sin kärlek till mig. Breven var fulla med ord om hur allt skulle ordna sig, om hur lycklig och stolt han var över att bli pappa, hur mycket han såg fram emot den dag vi skulle ses igen. Jag levde på hoppet om att vi skulle återförenas och hann föda vår son, innan fallet kom upp i rätten. Brottet han dömdes för var allvarligt och han dömdes till tre års fängelse följt av utvisning ur landet. Det var som att marken rycktes undan och jag föll ner i ett svart hål.
Fallet överklagades. Jag vittnade i rättssalen, grät inför domaren och försäkrade att jag personligen skulle se till att han skulle bli en laglydig medborgare och en god far. Han dömdes till ett mildare straff och utvisningen togs bort. När han kom ut ett par år senare, började han direkt umgås med samma typ av personer som tidigare. Allt han lovat mig var som bortblåst. Jag konfronterade honom återigen, skrek och höjde rösten. Den här gången slog han mig, en hård örfil så att jag föll ner på golvet. Vår son, som bara var ett par år gammal kom springande mot mig. Jag log mot honom och sa att allt var bra. Mamma hade bara ramlat.
Eftersom jag inte hade något att sätta emot, tog han ut svängarna allt mer. Han tog hem vänner som kunde bo hos oss flera veckor i sträck. Om jag ifrågasatte, sa han att jag var snål och egoistisk, ond och elak. Han försvann utan att berätta var han var och kunde till slut vara borta månader utan att jag hörde av honom. Allt jag gjorde var att om och om igen grubbla över hur jag skulle få honom att ändra sig, få honom att välja vår familj, bevisa för honom att jag var mer värd än allt det han valde i stället för mig.
Jag vågade inte berätta för andra hur jag hade det. Jag skämdes över att ta hem någon för alla frågor det skulle väcka. När jag var utanför hemmet spelade jag teater. Jag var glad och obekymrad, skämtade och var överdrivet positiv. Allt var bra.
Jag fullföljde min utbildning på universitetet. Att dölja, undvika och komma med bortförklaringar gjorde jag rent automatiskt. Jag skaffade lätt vänner, men höll distans, så att de inte skulle kunna komma för nära. Ett par gånger till blev han våldsam. En gång jagade han mig med kniv runt lägenheten. En annan gång försökte han kasta mig från balkongen. Den gången stoppade hans vänner honom. Jag sa att nu var det över. Han och hans vänner försvann utan protester.
Men trots det han gjort, mådde jag bara ännu sämre när han var borta. Allt jag kunde tänka på var hur jag skulle göra för att få honom tillbaka. Vänner som försökte säga sanningen till mig, blev mina fiender. Folk kunde berätta att han hade andra och stärkt av dem sa jag om och om igen att jag skulle lämna honom, men stannade ändå kvar. Han gjorde allt han kunde för att jag skulle misstro de som ville hjälpa mig bort från honom. Jag drog mig undan personer som han inte tyckte om. Med tiden var det ingen kvar som han accepterade. Han hade alltid något elakt att säga om mina närmaste.
Det fanns tillfällen när jag bad honom försvinna ur mitt liv. Men i de stunderna han kom han tillbaka, och började uppvakta mig och ge mig samma kärleksfulla behandling och löften som i början av vår relation. Varje gång tog jag honom tillbaka och hoppades att han ”lärt sig läxan”. Han trummade in tankar i mitt medvetande så ofta att de blev till sanningar: Tanken om att han var kriminell som enda utväg och att han snart skulle sluta, att han gjorde det här för oss, för vår framtid, att allt höll på att vända och det bara var en tidsfråga tills vi skulle leva tillsammans på det sättet som jag önskade.
I kriser hamnar vårt system i fight, flight eller freeze. Freeze var det vanligaste sättet som min kropp reagerade på det trauma jag befann mig i. Jag sov oerhört dåligt och gnisslade tänderna så hårt att ett par tänder förstördes. Jag hade nästan konstant ont i magen. Jag började tappa håret. Min hud åldrades och jag fick allt sämre minne och ökade i vikt. Jag åt ständigt snabba kolhydrater för att orka hålla mig vaken och kunna få energi till att tänka. Min hjärna var så trött att jag gick runt som i en dimma, tappade bort mig i mina egna tankebanor. Till slut orkade jag bara vara vaken två timmar åt gången innan jag behövde lägga mig ner för att sova. Varje morgon vaknade jag kallsvettig av ångest och tänkte att jag måste skilja mig. Jag visste bara inte hur jag skulle få kraft att genomföra det.
Han påpekade ständigt, som ren hjärntvätt att om jag förlorade honom skulle jag aldrig hitta en man som älskade mig lika mycket som han. Tyvärr var jag så nedbruten, att jag trodde honom. Jag var även övertygad om att jag aldrig skulle klara av att leva ett liv utan en man. Det fanns inget som skrämde mig mer än ensamhet.
Ekonomin var en annan källa till ständig ångest. Pengarna räckte aldrig till och ofta var kylskåpet tomt, räkningar gick till inkasso och telefonen stängdes av. Ibland var jag tvungen att låna pengar till hyran för att inte bli vräkt. Vissa dagar kunde han komma hem med en kasse full med kläder till vår son, köpa dyra presenter och tårta till hans kalas. Han kunde ha buntar av sedlar i fickorna, storhandla mat när jag insisterade och vid andra tillfällen bodde någon snyltgäst hos oss tills vi knappt hade mat till vår egen son. Själv gick han alltid klädd i de dyraste märkeskläderna, medan jag handlade mina plagg på loppis eller HM. Jag handlade ofta på krita nere i vår närbutik, och hittade småjobb vid sidan av studierna för att dryga ut hushållskassan. Oron för ekonomin var också en anledning till att jag var rädd att bli själv. På något vis trodde jag att jag skulle gå i personlig konkurs om jag blev ensamstående mamma.
Så kom till slut dagen då allt vände. En av mina bästa vänner kom på besök. Hon hade bott i Norge i flera år och vi hade inte setts sen hon åkte. När hon såg mig blev hon chockad och rasande. Hon tag i mig och fick mig att inse att jag måste ta mig ur relationen på en gång. Med hennes hjälp lyckades jag få kraften att kasta ut honom, alla hans saker och ta nyckeln. Jag lämnade in ansökan om skilsmässa. Äntligen var det över efter åtta långa år.
Det tog tid att hämta mig från det som hänt. Jag gick inte i terapi utan tog med mig mitt behov av upprättelse in i nya relationer. Jag inledde en till dysfunktionell relation med en av hans vänner som på många sätt påminde om honom. Men jag lät honom aldrig kontrollera mig, och i stället för att underkasta mig, ifrågasatte jag. Vi var ständigt osams och relationen blev kort men stormig. Efter en till dramatisk relation med mycket känslor och frustration började jag inse att det nog inte bara var männen det var fel på utan att även jag själv var en del av problemet. Jag började ta reda på mer om medberoende och tog senare i mitt liv tag i min egen problematik. Min läkning har varit schematerapi, yoga, tolvsteg, andlighet och min tro på en kraft högre än mig själv. Att tillfriskna från sin destruktivitet är ett livslångt arbete, och jag kommer antagligen alltid att behöva hålla mig i andlig spänst för att inte återfalla. Till den som är där jag befann mig, hoppas att du inser att du inte är ensam och att det finns hjälp att få. Viktigast av allt är att du bryter isoleringen och sträcker ut din hand åt andra. Det finns oändligt med styrka och kärlek därute från dem som gått före dig och som själv får läkning av att vara ditt stöd.
- Charlotte