”AJ! Släpp mitt hår”, skriker hon till Jonny som tar ett ännu hårdare grepp medan han drar henne runt på vardagsrumsgolvet.
”Släpp mig!” skriker hon förtvivlat. Hon lyckas ta sig loss och skyndar sig upp på fötter. Det känns som håret ska lossna. Hon börjar gråta hysteriskt.
”Jag vill inte längre, nu jag lämnar dig för alltid!” Hon springer snabbt ut genom dörren och vidare ner på gräsmattan för att sen fortsätta ut på vägen som leder söderut mot Kivik.
Det är middagstid och stilla, det finns ingen trafik på den smala byvägen. Jonny är snabbare och starkare än vad hon är och han är snart i kapp. Han tar vant och hårdhänt tag i Los armar och trycker upp dem mot hennes rygg. Han sparkar upp sitt högra knä mot hennes ländrygg. Hon gråter förtvivlat och stretar emot.
”Hjälp mig! Hjälp mig!” skriker hon högt. Det finns ingen som hör eller ser henne mer än Jonny.
”Håll käften din hora”, skriker han och drar henne brutalt i armarna och sparkar henne i ryggen så hårt att hon släpar sig framåt framför honom.
Väl inne i huset låser han entrédörren. Nycklarna lägger han i fickan. Lo står helt paralyserad. Han trycker ner henne på vardagsrumsgolvet där hon faller med en duns och slår huvudet hårt. Johnny greppar hennes fötter och drar ihop benen. Han drar henne längs golvet in mot köket. Det smärtar i hela kroppen när hon åker över tröskeln.
Telefonen ringer. ”Helvete!” skriker han och sliter ur telefonledningen från väggen, men får inte av den sista biten som sitter kvar. Han tar en sax ur kökslådan och klipper av ledningen som han sedan surrar runt Los vrister tre varv och avslutar med två knopar. Johnny håller tag i hennes ben och börjar släpa runt henne. Hennes kropp slängs in i möbler, dörrposter och trösklar. Han springer fortare och fortare och hennes kropp slängs våldsamt mot allt som finns i rummet. Hon gråter tyst för det gör olidligt ont i kroppen och i de hårt sammanbundna fötterna. Hon vet att det inte blir bättre om hon skriker och gråter utan bara ännu värre. Känseln i fötterna börjar försvinna, till slut står hon inte ut längre.
”Släpp mig!”, skriker hon högt. ”Släpp mig för helvete!” Han stannar upp och släpper greppet om henne. Han hånskrattar rått.
”Du kan ju ändå inte komma loss. Din vidriga hora, har du träffat någon annan? Vem fan vill ha dig ditt äckliga luder?” skriker han högt.
Åtta år tidigare 1981
”Får jag lov?” säger en mörk manlig röst. Lo sitter vid ett bord med sin kompis Karin och är lite uttråkad av jazzmusiken på Lunds nation. Varken männen eller musiken på stället passar henne. Hon tittar upp och studerar mannen som vill dansa med henne. Han är säkert tio år äldre än vad hon är och har mörkt vågigt hår. Lo får en impuls att dra handen genom det tjocka håret men hejdar sig och låter handen ligga kvar på bordet.
Hon är svag för män med ett sådant hår. Hans ögon är gröna och han har en blick som hon inte riktigt kan tyda. Han har en trendig mustasch och ser välbyggd ut med muskulösa armar, kanske 185 cm lång. Under den kortärmade randiga pikétröjan med knapparna öppna kan hon skymta en dödsbricka i guld och en lätt hårig bringa. I övrigt är han klädd i slitna jeans och ett par seglarskor på fötterna. Hon tänker först svara nej, men hejdar sig när han ler varmt mot henne.
”Ja tack!” säger hon och reser sig upp. De dansar en dans, som blir två och till slut har de dansat minst åtta danser. Han är duktig på att dansa, rytmisk och snabb i fötterna. Hon gillar att dansa och det märks att båda tycker att det är roligt trots att det är jazz. De småskrattar och virvlar runt i takt på dansgolvet. Han berättar att han heter Jonny. Efter dansen hämtar de sina jackor och går ut och bort från vimlet utanför Lunds nation.
När det gått ut, vilar hon ryggen mot den röda tegelväggen, han trycker sig mot henne och tar tag i hennes huvud och kysser henne. De kysser varandra intensivt. Efter kyssen ber han om hennes telefonnummer. Han måste rusa för att hinna med sista tåget mot Malmö. Han tar fram en blå bläckpenna från sin innerficka och skriver hennes telefonnummer vant på handen. Han lovar att ringa i veckan. Hon går hemåt uppfylld och pirrig av mötet.
- Anonym