Nybakad från högskolestudier ville jag ta några månader tillsammans med min kompis med sol och bad innan det riktiga livet skulle börja. Vi åkte till Teneriffa där det finns turism året runt för att stanna i några månader. De första veckorna var underbara, vi fann oss snabbt till rätta och hittade både lägenhet och jobb. Vi solade och badade och träffade nya människor. Jag jobbade på ett hotell som aktivitetsledare och jobbade nära restaurangpersonalen. Jag blev snabbt en del av deras gemenskap och vi stannade ofta kvar långt efter arbetstid och drack vin och skrattade. Jag blev uppvaktad av några i personalen och det var en person som stack ut mer än de andra, Juan. Han fick mig att känna mig speciell, viktig, att jag var det finaste som fanns. Jag blev trollbunden av hans uppmärksamhet och livet var underbart. Jag spenderade mer och mer tid med honom och han bjöd ut mig på middagar i det oändliga. Jag hade mindre och mindre tid för min vän som hade hittat kärleken på sitt håll. Till slut kändes det dumt att bo kvar i lägenheten eftersom jag ändå spenderade de flesta nätter i hans lilla hus uppe på berget med utsikt över havet. Så jag flyttade in. Det var det första steget ner mot mörkret.
Med små medel fick Juan mig att känna att jag behövde anstränga mig mer för att få hans uppmärksamhet, att jag inte var tillräckligt bra. Jag var lite för glad mot andra människor, det var inte snällt mot honom att flörta så som jag gjorde. I Sverige kanske det hade fungerat men här i den här kulturen uppfattades det som att jag ville ligga runt. Så ville jag inte uppfattas. Så jag slutade. Fler och fler saker hittade han som jag gjorde lite fel och det fanns alltid ett stråk av sanning i det han sa, det var därför det var så svårt att inte ta det på allvar. Miljontals gånger har jag frågat mig själv hur jag kunde acceptera det som hände. Att jag blev den jag blev. Men på något sätt så trodde jag på det han sa, har var oerhört duktig på att trycka på precis rätt knappar.
Jag anpassade mig mer och mer, träffade till slut inte någon annan än honom. Min familj och mina vänner var långt borta. Den vän som var kvar på ön hade han fått mig att ta avstånd från, klippa i stort sätt alla band med.
Den psykiska misshandeln var värst. Han fick mig att känna mig som världens sämsta människa och när jag försökte stå upp för mig eller säga emot ignorerade han mig. Han kunde gå förbi mig i huset och titta rakt igenom mig. Som om jag inte fanns. Det var något av det värsta för mig. Att bli totalt ignorerad, i stunder ifrågasatte jag själv om jag fanns på riktigt. Då gjorde jag allt för att han skulle se mig. Jag kunde ställa mig framför honom och vifta med armarna, skrika, putta. Och när jag väl puttade då puttade han tillbaka. Det blev sällan en putt utan han brukade putta ner mig i golvet och hålla fast mig tills jag knappt kunde andas. Ändå var den känslan bättre än att inte finnas alls. Den fysiska smärtan blev en lättnad, ett bevis på att jag levde.
Medan månaderna gick ökade intensiteten i hans misshandel. Han sparkade mig när jag låg på golvet. Var noga med att inte träffa ansiktet så ofta. Hans favoritfras var att jag skulle vara glad att han stod ut med mig. Ingen annan skulle någonsin stå ut med mig. Och jag trodde honom. Självklart var det ingen annan som kunde stå ut med mig. Det var ju jag som startade alla gräl, det var ju jag som stod i vägen när han ville gå förbi. Det var ju mitt fel.
Ofta när jag låg på golvet så sa han att han inte orkade med mig och gick därifrån. Då fick jag fullständig panik. För utan honom var jag ingen. Så jag gjorde vad som helst för att han skulle stanna. Höll fast honom i benet. Slickade hans skor. Det fanns ingen gräns för vad jag gjorde. Han gick nästan alltid ändå. När han kom hem kunde han vara ångerfylld och bedyra hur mycket han älskade mig, att jag behövde bli bättre så att han slapp göra som han gjorde. Jag lovade. Igen och igen. Och jag misslyckades. Igen och igen.
En dag blev misshandeln värre än vanligt. Juan ville åka från huset men jag hade gömt hans bilnycklar för jag ville inte att han skulle åka. Han slog och sparkade på mig tills allt svartnade. Jag låg kvar på golvet när han hade hittat sina nycklar och åkt. Dagen efter när jag såg mitt blåslagna ansikte bestämde jag mig för att gå ner på byn. Jag ville att någon skulle se. Jag ville att någon skulle göra något. Men ingen såg. Ingen gjorde något. Någon dag senare var hans syster på besök. Mina blåtiror var fortfarande stora. Hon sa inget. Ingen sa något. Det var då jag bestämde mig för att ta mitt liv. Jag såg ingen annan väg ut. Jag vågade inte åka hem till min familj eftersom Juan hade tagit mitt pass och försökt bränna upp det. Men även om jag hade hittat passet visste jag inte hur jag skulle kunna klara av att sätta mig på ett flyg eller hur jag skulle kunna möta min familj som den värdelösa varelse jag kände mig. Jag hade ingen kraft kvar.
Så jag gick till apoteket och köpte alla sömnmedel jag kunde hitta. När jag kom hem låste jag in mig i sovrummet och svalde allt på en gång. Medan kroppen började domna bort undrade jag om jag skulle ångra mig. Det gjorde jag inte. Det var min enda väg ut. Trodde jag. Som tur var, var tabletterna inte tillräckligt starka. Det blev inte min väg ut, istället blev det en vändpunkt för jag förstod att jag måste ta mig därifrån. Vilket jag till slut gjorde. Och när jag väl kom till Sverige vände livet dag för dag, steg för steg. Jag träffade människor som hjälpte mig att se att det var han som var sjuk. Som hjälpte att bygga upp mig.
Detta är min historia, det som hände för 20 år sedan. Ärren är fortfarande kvar. Hade jag kunnat dela hur det var för mig, förstå att jag inte var ensam kanske jag hade kunnat bryta mig loss tidigare. Jag hoppas att låten "Vägen Ut" kan ge andra hopp och stöd.
Det finns hjälp att få.
Du är inte ensam.
- Stina Willquist